Vi var inte alls förvarnade när guiden intensivt väser: ”TIGER – där kommer den”, och så pekar han med hela handen!

Vi hade varit i Bandhavgarhs nationalpark sedan klockan sex på morgonen. Vår naturguide Samir hade precis stoppat jeepen vid ett träd som lutade över vägen. Solen värmde ordentligt. Det var den 23 november, klockan 09:30 och Samir berättade om de epifytiska orkidéerna som satt i trädklykorna eller hängde från grenarna. Omöjligt att säga vilken eller vilka arter det var eftersom de inte var i blom. Mer spännande vid just det tillfället var de klösmärken som rispats in i barken. Svårt att säga exakt hur högt upp de satt, men det var i vart fall mer än tre meter! Klösmärkena markerade hur högt den revirhållande tigerhanen kunde nå. Här kan andra hanar jämföra sin längd med ägarens. Är han kortare så går han sin väg, men om han är längre är det inte omöjligt att han utmanar revirhållaren om äganderätten till djungelområdet och tigerhonorna. Vi hade precis iakttagit en liten flock med axishjortar och några sambarhjortar, så tillgången på föda verkar god.

När solen gick upp hade vi i ett litet våtmarksområde beundrat det höga, plymlika och vitblommiga kansgräset i motljus – få syner går upp mot det. Morgonen hade varit fridfull, och vi hade knappt hört ett enda varningsrop från djungelns djur. Den torra djungeln består av lövträd, främst salträd och åtminstone fem olika arter av bambu. Tidigare hade vi sett en hel del hjortar. Framför allt axishjortar och hulmaner brukar ha bra koll på var de stora rovdjuren är, eftersom de själva är byten för både leoparder och tigrar. När det är ljust brukar just dessa varningsrop vara upptakten till ett rovdjursmöte.

Djungeln är ganska öppen så vi har oftast haft bra sikt, men vi har nästan bara sett vanliga arter. Den ovanligaste fågeln var en blåskäggig biätare som någon hittade inne bland några bambusnår, inte öppet och ljust som man normalt finner biätare. En brun fiskuv hade också iakttagits sittande på en gren vid en bäck, där även en storknäbbskungsfiskare höll till. Betydligt vanligare var exempelvis påfåglar, gulfotade grönduvor, orientgyllingar, drongos och indiska trädskator. Dessutom hade vi även sett en talgoxe, som vi ju känner hemifrån.

Det var en lugn och fridfull stund just där vi stannade, det var tyst förutom några parakiter som tjattrade från en trädtopp. Vi var inte beredda när den engagerade naturguiden plötsligt väser: ”TIGER – där kommer den”, och så pekar han med handen. Tigern är kanske bara tjugofem meter snett bakom bilen, och den kommer gående genom den relativt öppna, gräsbevuxna vegetationen och passerar oss på nära avstånd. Den är på väg ner mot en uttorkad, sandig flodfåra. Vi rullar med bilen några få meter så att vi får utmärkt utsikt över flodfåran.

Tigern lägger sig mitt i flodfåran, kanske 25-30 meter från oss, tittar först rakt fram, sedan åt vänster. Efter ett kort tag kommer då ytterligare en tiger in därifrån. Den går direkt fram mot tigern som ligger, vilken visar sig vara mor till den tiger som kom. Den nyanlända tigern hälsar inte på honan, utan går bara förbi henne mot höger och försvinner in i bambusnåren som kantar floden. Honan är åter ensam och ligger kvar mitt i flodfåran. Snart spanar hon ganska intensivt åter mot vänster, och då kommer nästa tiger gående i sakta mak. Även den tigern går mot honan, men då kommer den tiger som nyss försvann utfarande från bambusnåren. Honan ligger lugnt kvar på marken medan de två andra tigrarna möts i en luftstrid med alla tassar och ben utspärrade så att sanden ryker kring de tre tigrarna.

Låtsasstriden är över på några få sekunder, och den ena av kombattanterna lägger sig ner på sidan. Till vår förvåning kommer det strax efteråt ut ytterligare en tiger från bambusnåret. Vi har alltså fyra tigrar i synfältet. Den sköna synen varar dock inte länge, utan uppenbarligen finns något spännande att utforska i bambusnåren så två försvinner snabbt in där. Den tredje tar längre tid på sig men lufsar så småningom även den in i bambun. Honan ligger dock fortfarande kvar mitt i flodfåran. Hon har öronen bakåtriktade, så hon har även koll på oss. Honan riktar plötsligt uppmärksamheten mot höger, reser sig och börjar gå uppåt flodfåran.

Vi gör ett försök att förnya kontakten med tigrarna, så vi åker tillbaka med bilen några hundratal meter. Vi har ganska skymd sikt över flodfåran, men vi ser tigrarna genom buskagen och kommer de bara förbi oss kan vi åter se dem fint. Vattnet har delvis grävt ur flodfåran så det är några meter branta kanter. Vi avvaktar, men plötsligt brakar det till rejält knappt tio meter från oss. Två av tigrarna har då under sina våldsamma lekar kommit upp ur flodfåran till det buskage där vi står med bilen. Tigrarna har sannolikt ingen aning om att vi är där. Även vi blir lika överraskade av det oväntade mötet på närhåll. Att de upptäckt oss är helt uppenbart – det syns i deras ögon, en oerhört intensiv blick! De vände omedelbart, och det ser ut som om de vrider sig 1800 i luften för att åter försvinna ner till flodfåran. Det hela gick så snabbt så inte ens kameran hann med att ställa in skärpan. På den enda bild som det överhuvudtaget blev något på, ser man endast en del av tigerns ändalykt.

Då, mitt i upplevelsen, verkade det vara ett enda suddigt synintryck samtidigt som det brakade av grenar och löv som rasslade. Om tigrarna sa något har jag fortfarande inget minne av, men omöjligt är det inte. Trots det blurriga korta mötet är den ytterst intensiva, men samtidigt lugna tigerblicken, när de upptäcker att vi är för nära, så fastklistrad på näthinnan att det intrycket förhoppningsvis aldrig går bort.

Efter att ha fått se ett så karismatiskt djurs närvarande blick är det för mig helt obegripligt hur någon kan ha ihjäl det för pengars skull. Det finns så få tigrar kvar i frihet, så vi alla måste vara oerhört ödmjuka inför djurets fortsatta existens.

Dessvärre hade klockan blivit så mycket på förmiddagen att vi nu nu tvingades att åka mot utgången eftersom gaten stänger klockan 10:15. Vi vill ju inte riskera att vår eminente naturguide vare sig skulle få böter eller kanske bli avstängd någon månad för alltför sen ankomst till grindarna. Det är stränga regler för sen ankomst.

I Bandhavgarhs nationalpark fanns det vid vårt besök cirka 90 tigrar. Det fanns även två honor som hade tre ungar var. Ungarna hos den ena honan var 17 månader och den andra 20 månader gamla. Med stor sannolikhet var det någon av dessa honor med ungar som vi hade haft turen att få iaktta på så nära håll.

Av: Lars-Åke Janzon

Intresserade av tigersafari? Maila oss ditt namn så hör vi av oss när programmet är klart.
resor@aventyrsresor.se