Av: Tomas Carlberg

Uganda - ett grönskande land

Afrikanerna själva brukar säga att ”de inte har klockor”, men att ”de har tid”. Den som rest i Afrika förstår detta uttryck, och inser snart nyttan av att gå ner i varv och inte alltid styra tillvaron strikt efter klockan. Att vänta är en del av resans lärdom, att pröva tålamodet för att till slut, som belöning efter en del strapatser, få vandra sida vid sida flera hundra meter i regnskogen tillsammans med en schimpans. Eller spendera sin sannolikt enda timme i livet tillsammans med en familj bergsgorillor.

Uganda ligger i Afrikas hjärta och är en superb utgångspunkt för allt som Östafrika erbjuder av upplevelser. Vid sidan av givna höjdpunkter som nära möten med schimpanser, bergsgorillor och märkliga fåglar som träskonäbb sträcker sig Ruwenzoribergen utmed gränsen mot Demokratiska republiken Kongo. I den 13 mil lång bergskedjan, som poetiskt kallas Månbergen, finns snötäckta toppar på över 5 000 meter. Ekvatorn skär genom Uganda, som ligger på en höjdplatå på i snitt 1 000 meters höjd, vilket ger ett behagligt klimat. Den bördiga jorden är landets främsta naturtillgång. Winston Churchill kallade detta grönskande land för Afrikas pärla. Här finns fortfarande vidsträckta papyrusträsk, extensiva savannområden inom skyddade nationalparksgränser, fisk- och oljerika sjösystem och artrika regnskogar. Nilens källa finns vid Victoriasjön. En båtfärd på Albert-Nilen upp mot de kraftfulla Murchisonfallen är en mäktig upplevelse. Och under flodfärden blir man lätt hänryckt av alla nilkrokodiler, flodhästar och den överväldigande fågelrikedomen.

Ugandas natur är en ovärderlig tillgång. Här finns över 1 000 fågelarter, varav 24 arter är unika och bara förekommer i Albertinriften, dvs. den västra delen av den stora sprickdalen som löper genom Afrika. Vidare finns bergsgorillor, schimpanser och fortfarande stora reservat med elefanter, zebror, lejon, hyenor, bufflar, giraffer och antiloper som kob och impala. Men som i stora delar av världen hotas naturen från olika håll. Okontrollerad jakt under 1970- och 80-talen decimerade djurstammarna hårt i många nationalparker. Giriga generaler och vinsthungriga multinationella företag från väst och öst hålls fortfarande på gott humör genom frikostig tilldelning av land och tillstånd för skogsavverkning och oljeutvinning. Från ugandier hör jag ofta klagomål på företagens stora uttag av vinster och naturresurser i förhållande till de relativt sett små investeringar som görs i landet; ”myndigheterna klarar inte ens av att fylla igen alla hål i vägarna”, menar en av mina chaufförer.

Klyftorna är vida mellan den jordbrukande landsbygdsbefolkningen och medelklassen i storstäderna. Under vår rundresa i stora delar av Uganda är det slående hur jämn levnadsstandarden ändå i genomsnitt är. Ett och annat tiggande barn ses utmed vägkanterna, men de flesta strålar av glädje och glada tillrop. Få tycks svälta, men visst får man intryck av relativ fattigdom, ett intryck som förstärks av dammiga bygator med enkla affärsskjul där köttstyckena hänger till salu i luften bland ett myller av människor. På andra håll är Ugandas snabbt växande ekonomi påtaglig. Trafiken i huvudstaden Kampala är lätt kaotisk i rusningstid. I Uganda liksom i övriga delar av Afrika har kineserna investerat stort de senaste åren, i bl.a. vägar, oljefält och mineraler. Kinesernas inflytande ökar nu snabbt på kontinenten, och de har till och med anklagats för att vara nykolonialister. Men i Uganda är de flesta tacksamma och överens om att Afrikas vägar behöver byggas ut och förbättras.

Ett land i förändring

Ugandas storslagna natur och kultur har genomgått dramatiska skapelseprocesser och bataljer genom årmiljonerna. Albertinriften som drog fram för över tio miljoner år sedan satte sin prägel på djur- och växtliv, och den hade också ett avgörande inflytande på människans utveckling i Östafrika. Den bitvis blodiga historien spänner från tidiga kungadömen (som delvis finns kvar än idag), via britternas kolonialtid till den dramatiska politiska nutidsscenen, där en av de mest framträdande var Idi Amin, landets president under 1970-talet. Sedan 28 år tillbaka styrs landet med järnhand av Yoweri Museveni, som i ett reportage i Dagens Nyheter i höstas beskrevs som en av Afrikas kvardröjande dinosaurier, dvs. ledare som suttit mer än 15 år vid makten och ses som ett hinder för utveckling. Korruption är alltjämt ett stort problem i Uganda. Vi ser skyltar i byarna som informerar om att ”korruption i upphandlingsfasen förvärrar fattigdomen”. Man kan konstatera att korruption även är förödande för miljön.

Ekoturism

Det är lätt att förstå att Ugandas rika djurliv och grönskande landskap lockar allt fler turister. I takt med att antalet turister som vill uppleva Uganda som naturresmål blir fler, ökar också utbudet av hotell, eller lodger som de ofta kallas här. Baksidan av myntet är att även priserna följer med uppåt. Men i det stora hela bidrar, som vi ska se, turismen till en sund ekoturism som är en förutsättning för landets naturvårdsarbete. Uganda är ett mycket bra alternativ till mer välkända safarinationer som Kenya och Tanzania. Landet har tio nationalparker, med världsarvet Bwindi Impenetrable Forest som kronjuvelen; i parken finns mer än en tredjedel av världens bergsgorillor. Under en tvåveckorsresa till Uganda kan man utan större ansträngning se inte mindre än 11 olika primater, dvs. de apor och människoapor som Linné kallade herredjur. Turismen är numera vid sidan av jordbruket och oljan den viktigaste källan till utländsk valuta. Omkring en miljon turister besöker Uganda varje år. Då är det naturligtvis bra att en stor del av turismen kan kallas ekoturism, trots alla flygresor och långa bilresor som krävs för att ta sig till och inom landet.

För att få se bergsgorillor och schimpanser betalar varje resenär motsvarande ca 5 000 kronor. Det kan låta mycket, men faktum är att utan dessa intäkter skulle skogarna i Bwindi och i andra reservat åtminstone delvis ha avverkats för länge sedan. Det var inte mer än trettio år sedan som den amerikanska primatologen och gorillaforskaren Dian Fossey mördades i Rwanda, Ugandas grannland i söder, efter ett långt liv som beskyddare och gorillaforskare. Man kan idag på vissa ställen se den knivskarpa gränsen mellan odlingslandskap och nationalpark; ofta är vartenda träd avverkat intill gränsen. Gränsen visualiserar på ett mycket konkret sätt hur ekoturismen gynnar bevarandet av primaternas naturliga livsmiljö.

Bergsgorillan är rödlistad av IUCN i kategorin ”kritiskt hotad”; totalt finns omkring 800 bergsgorillor i Uganda, Demokratiska republiken Kongo och Rwanda. Vår lokale guide i Bwindi, Gerard, berättar att antalet gorillor nu går stadigt men långsamt uppåt. Han understryker vikten av att vi kommit hit och att våra pengar vi betalat för att få umgås en timme med gorillorna verkligen gör nytta. Ekoturismen här i Bwindi tillåter ett begränsat antal besökare per dag hos de fyra grupperna med så kallade habituerade gorillor, dvs, familjegrupper med gorillor som genom enträget arbete från parkpersonalen vant sig vid att träffa människor. Vid genomgången efter gorillavandringen vädjar Gerard till oss att ta med och sätta upp våra diplom på väggen hemma eller på kontoret, ”så att fler människor får lust att besöka oss här i Bwindi”. I Bwindi, liksom i flera av de parker vi besöker, går 20 % av turistintäkterna tillbaka till det lokala samhället, pengar som investeras i t.ex. skolor och sjukvård.

Släktträff i Kibale

Vi besöker nationalparken Kibale i västra Uganda en måndag i november. Vår grupp leds av en lokal guide som heter Prossy. Hon berättar att hon utbildat sig tre år i ämnena etologi (läran om djurs beteende) och turism och därefter genomgått militär träning. Nu har hon arbetat som guide och skogvaktare i Kibale i fyra år. I Kibales regnskog finns ca 1 450 schimpanser. Schimpansen är människans närmaste släkting i djurriket med omkring 99 procents likhet i arvsmassan, vårt DNA. De lever i 13 grupper, varav en grupp bestående av ca 120 individer är vana (habituerade) vid turister. Kibale tar emot omkring 1 000 turister per år. Under högsäsong får upp till 72 turister per dag besöka schimpanserna (hälften på morgonen, hälften på eftermiddagen). Chansen att få se schimpans är störst på morgonen: ”90 procent”, enligt Prossy. Innan vi ger oss ut i skogen går vi igenom reglerna: säkerhetsavstånd mellan människa och schimpans är åtta meter, man får inte härma dem eller fotografera med blixt.

Vi har tur och ser ganska omgående den 20-årige schimpanshanen Ntare, vars namn betyder ”lejonet”. Längre in i skogen möter vi den 25-årige hanen Totie, som fått sitt namn efter den italienske fotbollsstjärnan Francesco Totti. Det är ingen slump att det just är hanar vi möter, ”honorna är skygga”, berättar Prossy. Det som nu sker hör inte till standardupplevelserna här. När Totie klättrar ner på marken och ger sig iväg på vandring hänger vår grupp på i ganska raskt takt. Vi svettas när vi anstränger oss för att hänga med och samtidigt – när Totie emellanåt stannar upp och sätter sig en stund på en stock och funderar – kryper för att hitta bra kameravinklar och någorlunda bra ljus inne i den mörka skogen.

Ibland kommer Totie självmant gående nära oss, och det blir svårt att hålla säkerhetsavståndet på åtta meter. Att få vandra hundratals meter i regnskogen sida vid sida med en vild schimpans känns helt sagolikt. Plötsligt väcks vi ur drömmen av att vi har myror i brallan! Mer än nöjda med vårt schimpansmöte – eller vår släktträff – tappar vi kontakten med Totie, medan vi lätt förskräckta upptäcker att vi hamnat bland massa bitska vandringsmyror som på kort tid invaderat våra byxor och hinner ge oss några tjuvnyp innan vi lyckas få bort dem.

Schimpanserna vi mötte i Kibale och bergsgorillorna i nationalparken Bwindi Impenetrable Forest var på det hela taget mycket lika oss människor. Silverryggen – den gamle gorillahanen – trummade på bröstet, latade sig och släppte ljudliga fjärtar. Människoaporna är mycket intelligenta och delar en mängd känslor med oss: kärlek, hat, sorg, rädsla, omtanke, stolthet, glädje, girighet och avundsjuka. De skrattar när de kittlas och gråter när de är ledsna eller skadas. Man brukar säga att gorillan gråter med ljud, inte tårar. Att för första gången i livet möta blicken hos schimpanser och gorillor är en omtumlande upplevelse.

Läs om gorillasafari i Uganda »