Galapagossköldpadda (Chelonoidis spp)
Galapagossköldpadda

Galapagos mest kända djur kan vi nog konstantera är jättesköldpaddan eller elefantsköldpaddan som den också kallas. Och då passar det ganska bra att dessa långsamma jättar har gett namn åt hela ögruppen då Galapogos härstammar från ett gammalt spansk ord för sköldpadda. Det är världens största nu levande landsköldpadda och kan bli över 200 år gamla och väga upp emot 400 kg. Förutom ett litet antal individer som finns vid Indiska Oceanen går de endast att ses här. Formen på skalet skiljer sig från ö till ö, ett perfekt exempel på hur evolutionen anpassat sig efter dess förutsättning. Av de 15 arter som fanns finns endast 10 kvar. År 2019 upptäcktes än för länge sen utdöda arten Fernandinajättesköldpaddan upp vilket inte setts till sedan år 1906.

Var: Finns på Santa Cruz högland, vid vulkanen Alcedo på Isabela, Santiago, San Cristobal, Pinzon, och Espanola.
När: Året runt

Galápagoshavssköldpadda (Chelonia agassizii)
Havssköldpadda

Havssköldpaddan föredrar att simma själv eller i par och kan väga upp till 136 kg. Honan är större än hanen och de livnär sig på att äta sjögräs på havsbotten och klarar av att vistas under vatten i flera timmar utan syre. Honan lägger ägg på stranden nattetid och kan göra detta upp till åtta gånger per parningssäsong med upp emot 50 - 200 ägg per omgång. Som för många reptiler är det temperaturen som avgör vilket kön som kläcks (honor förekommer oftast vid varmare temperaturer) och efter ca 45 - 55 dagar kläcks äggen oftast samtidigt för att öka chansen för överlevnad. Vägen till havet för de små sköldpaddorna kantas av många faror och bara en på tusen överlever till vuxen ålder. De som når könsmogen ålder återvänder tillbaka till den strand de själva föddes på för att lägga sina ägg. 

Var: Över hela arkipelagen men bäst chans är vid Punta Vicente Roca och Los Túneles på Isabela, La Loberia på Floreana och Gardner Bay på Española.
När: Året runt. De lägger sina ägg dec – mar.

Galapagossjölejon  (Zalophus wollebaeki) 
Galapagossjölejon

Sjölejonet är skickliga dykare och kan ta sig ner på över 500 meters djup.  De är väldigt kommunikativa och ungarna är speciellt lekfulla vilket bjuder in till fantastiska snorklings upplevelser.  De leker gärna tittut med oss människor och visar upp sina akrobatiska konster i vattnet. Kolonierna är uppdelade i harem där en alfahane lever tillsammans med runt 15 honor medan de andra hanarna bor i ungkarls kolonier. Konkurrensen är hård för tjuren som patrullerar strandremsan och ideligen får försvara sin plats som han oftast inte lyckas hålla mer än någon månad. De kallas inte lejon för inget.

Var: Över hela arkipelagen
När: Året runt

Galapagospälssäl (Arctocephalus galapagoensis)
Pälssäl

Pälssälen är mindre än sjölejonet med en tjock grå-brun päls. De är dem minsta i sitt släkte och är svårare att se då de föredrar skugga och kallare vatten även fast populationen är ungefär lika stor som sjölejonets. De har stora ögon för att kunna jaga på nätterna och samtidigt hålla utkik efter hajar och andra rovdjur. I skillnad från sjölejonet som föredrar sandiga kustlinjer lever pälssälen på klippor och stenigare stränder. Arten räknades länge som utdöd då massutrotningen på 1900-talet var omfattande på grund av att deras päls var väldigt eftertraktad. Men arten upptäcktes igen och skyddsåtgärder från den ecuadorianska regeringen hjälpte beståndet att öka.

Var: Överallt i arkipelagen men lättast att se dem är vid James Bay på ön Santiago och Darwin Bay på ön Genovesa.
När: Året runt, bästa tiden att se pälssäl ungar är i oktober.

Galapagoslandleguan (Conolophus subcristatus)
Galapagoslandleguan

Dessa små drakar får en att tänka på tidens begynnelse. Det finns tre arter av landleguaner på Galapagos och alla är endemiska för ögruppen. Deras hud går i tonerna gul och brun och skiljer sig från landleguanen på fastlandet som har en grönare ton. De kan bli upp till 60 år gamla och bli över 1 meter långa. De är kända för att nicka ”hotfullt” med deras huvud för att skrämma bort andra hanar från sitt territorium och detta används även mot turister om de kommer för nära. De är förvånansvärt snabba och kan springa över den steniga terrängen i hög fart. De har en speciell relation till finkar som man oftast ser sittandes på deras ryggar då de hjälper leguanen bli av med fästingar som sitter mellan fjällen medan de själva får sig ett skrovmål. De två andra arterna är den sällsynta rosa landleguanen och Santa Fé leguanen. Genom de viktiga arbetet som drivs på Charles Darwin Research Station har man efter 184 år lyckats återintroducera leguaner till ön Santiago där de sedan länge varit utdöda.

Var: Öarna Fernandina, Isabela, Santa Cruz, South Plaza, Baltra, Santiago och North Seymour.
När: Året om

Santa Fé landleguan
Santa Fé landleguan

Den unika Santa Fé landleguanen finns endast på den lilla ön Santa Fé som ligger på östkusten från huvud ön Santa Cruz. Den är något mindre än sina kusiner med en mer avsmalnad nos och kan vara svår att få syn på då den har väll anpassat sig till öns miljö. Med en brunare nyans smälter den in perfekt i sin omgivning vilket gör den svårare att urskilja. På grund av den begränsade yta på 24km2 som ön består av gör att arten räknas som högst sårbar på grund av det geografiska läget.

Var: Finns endast på ön Santa Fé
När: Året runt

Galapagos rosa landleguan  (Conolophus marthae)
Galapagos rosa landleguan

Den rosa landleguanen är för många en relativt ny art på Galapagos som lyckats hålla sig i det fördolda trots all forskning som bedrivs på öarna. Det var så sent som 2009 som den rosa leguanen officiellt klassificerades som en egen art även fast den redan 1986 upptäcktes av parkvakter som uppmärksammade den annorlunda färgen men då trodde det var en pigmentstörning. Helt ny är den dock inte då forskningen visar att den är en av de genetiskt äldsta. Den rosa färgen beror på avsaknaden av pigment vilket gör att huden blir genomskinlig. Det finns bara ca 200 individer kvar och då de endast lever på sluttningarna av vulkanen Wolf på ön Isabela gör att de är en av de mest utsatta arter på Galapagos eftersom vulkanen fortfarande är aktiv.

Var: Norra delen av Isabela på sluttningarna av vulkanen Wolf på ett begränsat område på 25km2, Går i nuläget inte att besöka som turist.
När: Året om

Havsleguan (Amblyrhynchus cristatus)
Havsleguan

Havsleguanen är en av Galapagos mest fascinerande djur som visar enastående evolutionär anpassning. De kallades ”Imps of Darkness” av Charles Darwin på grund av deras svarta färg. De finns sex underarter, alla väldigt lika varandra där de som lever på ön Isabela och Fernandina är de största, Hanen ändrar färg under parningssäsongen och färgen skiljer sig från ö till ö. Leguanerna på ön Española och Floreana är färgstarkast i grönt och rött, på Santa Cruz skiftar de i svart och rött och på Fernandina går de i grönt och tegelrött. De ligger oftast i klungor på varandra på klipporna för att bibehålla värme och har förmågan att nysa ut överskottssalt genom en körtel i näsan. De är skickliga simmare och livnär sig på alger som finns på havsbotten. De kan stanna under vattnet i över en timma om så skulle behövas genom att sänka sin hjärtrytm. De är endemiska och finns ingen annanstans i världen.

Var: På öarna Isabela, Fernandina, Española, Floreana, Santa Cruz och andra närliggande öar runt dem.
När: Året runt

Sällsynt hybrid av land – och havsleguaner
Sällsynt hybrid av land – och havsleguaner

Det finns en sällsynt hybrid där landleguanen parat sig med havsleguanen och dem kan man om man ha tur skymta på ön South Plaza. De är mestadels svarta med ljusa gula fläckar och/eller ränder nära huvudet och på kroppen som kännetecken vilket varken land eller marine leguanerna har. De har ärvt långa klor från marinleguanen men de använder dem till att klättra i träd istället för att klänga fast vid klippor och stenar. Man tror att denna art uppstått dels på grund av öns storlek som bidragit till att land och marinleguanerna delar på samma territorium och att det just på denna ö har överlappande parningssäsong. Öns storlek gör också att det inte finns någon plats för landleguan honorna att gömma sig på.

Var: Endast på South Plaza
När: Året om men är extremt svåra att se

Blåfotad sula (Sula nebouxii)
Blåfotad sula
 

Syns mest frekvent på Galapagos av alla sulor, inte på grund av att de har den största kolonien utan för att de har sina bon på marken och därför är lättare att se. De är kända för sin komiska parningsdans där hanen marscherar runt, lyfter upp näbben i lyften, visslar och visar upp sina blåa fötter för honan. Ju mer turkosa fötter desto attraktivare är hanen då det visar att han är en skicklig fiskare. När de väll parat sig håller de oftast ihop livet ut. Artens namn på engelska är Boobie och härstammar från spanska bobos som betyder fånig eller clown. De spanska sjömännen som först kom till öarna ansåg att ett djur som nyfiket stirrar på en istället för att fly måste vara dumma, men så är självklart inte fallet.

Var: Bästa stället att se dem på är North Seymour men de går även att ses dem på t.ex. Espanola, Fernandina, Floreana, Isabela, Pinzon, och Santa Cruz
När: Året om men det är lättast juni – augusti under parningssäsongen

Rödfotad sula (Sula sula)
Rödfotad Sula

Är den sula som finns i störst antal på Galapagos men är svårast att se på grund av att den föredrar de mera avlägsna öarna i arkipelagen. De föredrar att jaga flygfisk som de lyckas fånga då de kan flyga i hög fart. De bygger sina bon i träd och buskar och har därför längre tår så de lättare kan greppa kvistar och grenar.

Var: Störst chans att se dem är på Genovesa och San Cristobal men det går även att se dem flygande lite överallt bland öarna.
När: Lättast att se dem är januari till september under deras häckningstid.

Nasca sula  (Sula granti)
Nasca Sula

Är den största av sulorna med ett vingspann på 1,5 meter. Den kännetecknas av sin svarta ögonmask vilket är en distinkt kontrast till den ljusa pälsen. Man ser dem oftast ute på klippor där de föredrar att bygga sina bon då de har svårt att lyfta direkt från marken på grund av sin storlek. De troddes vara en underart till masksulan då de har liknande drag innan man förstod att det var en egen art.

Var: På land är dom lättast att ses på Punta Suarez på Española, Punta Pitt på San Cristobal, och på Genovesa.
När: Året runt till havs. Lättast att se dem på land under häckningstiden som är mellan augusti och november på Genovesa och mellan november och februari på Española.

Galapagosalbatross (Phoebastria irrorata)
Galápagosalbatross

Med ett vingspann på 2,5 meter är Galapagos albatrossen den största fågeln på Galapagos. Det är en mäktig syn att se dem starta och landa även om de inte är den mest graciösa av fåglar. Den kallas även Waved Albatross på engelska på grund av sina vågmönstrade fjädrar på bröst och rygg. Galapagosalbatrossen häckar bara på ön Española, förutom ett fåtal par som återfinns på ön La Plata närmare Ecuadors kust. Till skillnad från de flesta andra arter på Galapagos har albatrossen en förutsägbar häckningstid - av goda skäl. Alla ungar måste nämligen kunna flyga för att lämna Española innan vindarna mojnar i januari. Att vara så stor och tung innebär att den som stannar för länge bokstavligen blir ”strandade” tills vindarna drar igång igen i april. De är kända för sin spektakulära parningsdans där paren rör sina näbbar i cirklar, klapprar med näbbar, höjer och sänker sina huvuden och gapar stort mot varandra, en fascinerande syn, Arten klassas som akut hotade på grund av deras mycket begränsade utbredningsområde.

Var: Española
När: april - december

Galapagosskarven (Phalacrocorax harrisi)
Galápagosskarv

Galapagosskarven är den enda av de 29 arter av skarvar som finns som inte kan flyga. Denna urfågel fanns här redan för 2 miljoner år sen och på grund av att den livnärde sig på födda funnen i vattnet och avsaknaden av naturliga fienden gjorde att den förlorade sin förmåga att flyga. Istället har den en storkropp och är störst av alla sulorna så den kan dyka ner till 80 meters djup om det skulle behövas. Den går endast att ses på Fernandina och östkusten av Isabela.

Var: Isabela och östkusten av Fernandina
När: Året om men lättast är under häckningsperioden maj till oktober.

Galapagospingvinen (Spheniscus mendiculus)
Galápagospingvin

Galapagospingvinen är den enda pingvinen i världen som lever vid ekvatorn och är även en av världens minsta på 35 cm, Av de 18 arter pingviner som finns är det den ovanligaste, De kom till öarna med humboldtströmmen från Antarktis och medan andra djur som leguanerna och sjölejonen ligger i solen på klipporna för att värma sig försöker pingvinen göra motsatsen. De saknar svettkörtlar så när de blir för varma flämtar dem för att kyla ner sig eller hoppar i vattnet. Man ser dem oftast ståendes i skuggan eller i vattnet med vingarna 45 grader ut med sidan för att försöka hålla temperaturen nere, Som alla pingviner är dem väldigt skickliga i vattnet och kan simma upp till 35 km i timmen när de jagar.

Var: Vanligast är att se dem på Isabela och Fernandina men förekommer även på Floreana, Santiago och Bartolome. Störst chans att snorkla med dem är vid Pinacle Rock på Bartolome.
När: Året om

Galapagosvråk  (Buteo galapagoensis)
Galápagosvråk

På land är det Galapagosvråken som är den största predatorn. Den är endemisk och finns bara här och är än av de mer sällsynta rovdjuren med endast 150 häckande par. De äter allt från ormar, unga leguaner, ödlor och små fåglar till insekter och döda djur. Den anses vara en av de senare tillskotten av djur som kommit till Galapagos då den uppskattningsvis anlände för ca 300.000 år sen.

Var: Ses oftast på de större öarna som Isabela och Fernandina, Men kan även ses på öar som Baltra, Daphne, Floreana, San Cristobal och Seymour.
När: Året om

Darwins finkar (Geospizinae subfamily)
Darwin fink

Det finns 13 arter av Darwin finkar på Galapagos vilket la grunden till Darwins evolutions teori på 1800 - talet. Samtliga darwinfinkarter har uppstått ur en enda art som för ca 3 miljoner år sedan anlände till Galapagos. De tros ursprungligen komma ifrån arten Skiffergräsfink som man kan finna på Sydamerikas fastland. Finken spridde ut sig på de olika öarna och kom att anpassade sig till de olika miljöer som rådde på just den ön och utvecklades så småningom till olika arter. Genom ett naturligt urval har de olika arterna utvecklat olika utseende och funktionssätt. De lättaste sättet att urskilja arterna åt är att se på deras näbbar vilka är anpassade efter den födda de livnär sig på.

Var: Olika finkar finns på olika öar
När: Året om

Fregattfågel (Fregata magnificens och Fregata minor)
Fregattfågel

Det finns två arter av Fregattfåglar på Galapagos Större fregattfågel och Praktfregattfågel, den senare nämda endemisk för området. Fregattfågeln även kallad piratfågeln då den är känd för att stjäla andra fåglars mat är en stor havsfågel med ett vingspann på över 2 meter mellan vingspetsarna. Den har faktiskt världens största vingspann i förhållande till kroppsvikt av alla fåglar och är perfekt anpassad till ett liv i luften. För att vara en havsfågel är den ganska udda då den varken har simhud mellan tårna eller en vattenavisande fjäderdräkt som andra sjöfåglar. De håller sig helst ovanför vattenytan och kan glida långa distanser i luften, flera dagar i sträck med hjälp av luftströmmar. Studier visar att en vuxen individ spenderat så mycket som 48 dygn i sträck under häckningsperioden i luften vilket är fascinerande och man får bara utgå ifrån att det antingen lärt sig sova flygandes eller lärt sig avstå från sömn när omständigheterna kräver det även fast ingen i nuläget riktigt vet. Hanen är svart med ett lila skimer i fjäderdräkten och en stor röd vilket den stolt blåser upp under parningssäsongen. Man kan förstå varför Charles Darwin kallade dom ‘the condor of the oceans’. 

Var: Häckar på North Seymour, Floreana, San Cristobal och Genovesa. Men kan ses över hela skärgården
När: Året runt

Galapagos Jorduggla (Asio flammeus galapagoensis)
Jorduggla
Denna underart av jordugglan är endemisk och finns på flera av Galapagosöarna, och är som många fåglar ute på öarna mörkare och mindre än släktingarna på fastlandet. De flesta ugglor jagar på natten men denna art har anpassat sig till sin miljö och jagar även på dagen för att undvika konkurrensen med Galapagosvråken. De är duktiga jägare och kan ge sig på fåglar som till exempel Nazcasulan - som är betydligt större än de själva! De överraskar dem, och hugger tag i nacken. Jordugglan har också utvecklat en helt unik jaktmetod på ön Genovesa där de går omkring på klipporna bland stormsvalornas bohål, och försöker gripa tag i dessa små fåglar med klorna när de antingen kommer upp eller ner ur bona. 

Var: Finns över hela skärgården men är lättast att se på ön Genovesa där de jagar sjöfåglar.
När: Året om, mest aktiva under natten eller tidig morgon förutom på Genovesa där de kan ses dagtid.

Flerhorning hammarhaj (Sphyrna lewini)
Hammarhaj

En av de mest ikoniska marina däggdjuren på Galapagos är den fascinerande hammarhajen. Man kan förstå att det har blivit ett ikoniska djur för övärld främst för sitt unika utseenede men också för att denna ö-värld är en av de bästa platserna i världen att få se dom live. Man har upptäckt att hammarhajen har en naturlig födelseplats utanför en av öarna i arkipelagen vilket förklarar varför man kunnat se arter i så stort antal, ibland uppemot flera hundra på samma gång. Man vet än så länge inte så mycket om dessa enorma djur som kan bli uppemot 4,2 meter men projekt drivs på Galapagos för att skydda djuren från tjuvfiske och för att säkra artens överlevnad.

Var: Runt öarna Darwin och Wolf i norr samt utanför Kickers Rock vid San Cristobal.
När: Året om, men störst chans att se ett större antal är i januarie.

Rockor (Myliobatiformes species)
Rockor
Det finns 15 olika arter of Rockor runt Galapagos och bland dom hittar man både fläckig örnrocka och djävulsrocka eller jättemanta som de också kallas. De är inte helt ovanligt att man får möjlighet att snorkla med en rocka på Galapagos . Rockor är också kända för att hoppa upp till 3 meter upp i luften och göra en volt innan den med kraft lnadar med en magplask coh försvinner ned i vattnet igen. Ingen vet riktigt varför dom gör detta, kanske för att imponera på honorna, bli av med parasiter eller helt enkelt bara för att dom tycker att det är kul? Den största rocka kan bli upp till 7 meter i bredd och kan väga uppåt 2 ton.

Var: Går att ses över hela arkipelagen. Största chansen att se örnrockor är vid Elizabeth bay vid ön Isabela och vid Black Turtle Cove vid Santa Cruz. Jättemanta ser man bäst vid dom norra öaran Darwin och Wolf samt emellan öarna Santiago och Sombero Chino.
När: December - Maj när vattnet är varmare och då också klarare.

Valar och delfiner