Reseberättelse

av Kerstin Swanvall  

- En krokobil!
Min fyraåriga son Malte studsar upp. Det är hans första krokobil, så det är kanske inte så konstigt att han inte vet att det heter krokodil. Vi befinner oss på Borneo, närmare bestämt i Sabah och på Kinabatanganfloden. Medan kanoten glider fram tittar vi med stora ögon på alla näsapor, näshornsfåglar och andra spännande djur. När vi får syn på en flock makakapor är vår yngsta deltagare på väg ur kanoten. Han har fått syn på en makakunge som sitter någon meter från oss. Och den, bara den, vill han ha med sig hem. Vi förklarar att om apan ska följa med oss hem, så kommer hans mamma och pappa att sakna honom. Malte förstår och avstår. 

Vår färd fortsätter. Till fots på hängbroar högt uppe i trädkronorna, genom regnskog och med båt längs bifloder och på öppet hav. Vi är på vår första FamiljeExpedition. Överallt blir vi väl mottagna och det genuina intresset för barn går inte att ta miste på. Bara ett par minuter efter ankomsten till  lodgen, har Malte bekantat sig med hela personalen. Han hjälper till att servera afternooon tea. Jag vet inte vad som lockar mest, kakorna eller de fnissande tjejerna som  serverar. En annan favorit är vår »djurskötare« Mark. Hans egentliga titel är naturguide och han visar oss med stor kunskap genom mangrove och regnskog.

Den första kontakten med det kristallklara havet är skrämmande för Malte. Inte nog med att någon har hällt salt i vattnet, det finns hajar också! Pyttesmå, svartfenade revhajar som simmar runt fötterna och letar småfisk. Innan Malte förstår att de är ofarliga, vågar han inte sätta ner fötterna i vattnet. Men sedan tar nyfikenheten över. Pappa Micke och Malte simmar med cyklop och fenor längs strandlinjen för att försöka komma dessa snabba simmare nära.  

En tidig morgon vaknar vi av att Malte kryper upp i vår säng och viskar:
– Pappa, det är någon utanför! Vi gläntar på gardinen och till Maltes stora förtjusning sitter det en flock makakapor precis utanför vårt fönster.
Åh, nej… Trots att personalen varnade oss för dessa nyfikna gäster, glömde vi att ta bort våra nötter från kvällen innan och nu har aporna kalas. Men vi kom ihåg att ta in badkläderna, även om Malte inte riktigt förstår vad aporna skulle använda hans badkläder till. Hur skulle en apa se ut i turkosa badbyxor? Nu, två år senare, plockar vi ofta fram minnen från Borneo. Senast under sommarens vandring längs Gotska Sandöns fantastiska sandstrand då Malte plötsligt med ett lyckligt leende utbrister: – Mamma! Det här, det är Borneosand!