av Tyrone Martinsson
Vår senaste ankringsplats, Danskön, hade varit insvept i regntunga dimmor. Det gav landskapet en märklig och förtätad stämning, vilket bidrog till upplevelsen av platsen, men synen av Vitön är ändå oöverträffad. Här möter han det sublima Arktis. Denna ensliga utpost, nordost om Nordaustlandet ute i polarhavet, är en oerhört stark plats, som måste betecknas som magisk.
När vi närmar oss Vitön är det tung sjö och kallt, grått och regnigt väder. Ön syns på långt håll som en ljusstrimma. När vi kommer närmare, avtecknar sig svagt den 240 meter höga iskupolen som en matematiskt perfekt form.
Väl framme vid ankringsplatsen utanför ön har molnen skingrats vid glaciären. Ljuset skiftar hela tiden, regnet har upphört, och sjön är inte grövre än att en landstigning är möjlig. Isen syns inte till. Precis som sommaren 1930, då kvarlevorna efter Andréeexpeditionen hittades här, har året varit mycket milt och isen har legat långt norrut bortom 81° N. Ett par björnar är synliga på stranden, men långt från lägerplatsen som är vårt mål när zodiakerna styrs in mot ön.
Hela gruppen som kommer iland är tagna av platsen. Det hade vi säkert blivit även utan att veta att det var här som Andréemännen ukade under och låg gömda i 33 år. Jag slås av hur förrädiskt vacker platsen är. Landskapet är mjukare än jag hade förväntat mig. Men det är lätt att föreställa sig hur detta flacka område snabbt förvandlas till en fasanfull plats när interstormarna, kylan och mörkret kommer. Här skulle man inte vilja bli kvar.
Väl framme vid lägerplatsen inser jag hur utsatt de tre männens situation verkligen var. amtidigt funderar jag över om konkurrenten Nansen skulle ha klarat en övervintring om han hade hamnat här, istället för på Franz Josefs Land? Kanske hade han det, med den erfarenhet han hade i bagaget och som Andréemännen saknade.
Utöver Andréexpeditionens monument finns det inte mycket som antyder vad som en gång utspelade sig här. Lite hopsamlad drivved, djurbensrester och fragment av tyg och metall. Fotograf Nils Strindbergs gravplats är förvånansvärt trång och smal, och skulle aldrig ha kunnat läsas som en gravplats om jag inte kände till den och kunde identifiera graven med hjälp av fotografier.
En och en halv timme vandrar vi runt på Vitön, en nyckfull plats som inte alldeles självklart kan besökas. Många gånger har resor hit fått nöja sig med att se ön på avstånd på grund av dåligt väder, is eller alltför grov sjö. Jag kände mig privilegierad när jag nådde fram till glaciärkanten.