Spår från förr
Ögruppen upptäcktes och namngavs av en holländsk expedition under ledning av Willem Barents 1596. Han efterföljdes av holländska och engelska valfångstmän som snabbt utrotade vissa valarter. Öarna beboddes året runt först av ryska säljägare från Kolahalvön på 1700-talet, de s k pomorerna. Med ett bistrare klimat på 1800-talet gav de sig iväg och resterna av deras hyttor i trä står som minnen från en svunnen tid.
Många stora svenska upptäcksresanden styrde kosan hit, bl a Carl von Linnés lärjunge Anton Rolandsson Martin 1758, Sven Lovéns expedition 1836-1837 samt Otto Torells expeditioner 1858 och 1861. Man gjorde zoologiska såväl som geologiska studier och en stor fokus lades på de rön som kommit fram under 1800-talet med bl a Goethe om istidens existens och de spår den hade lämnat efter sig. Adolf Erik Nordenskiöld var en av våra främsta polarforskare. Han ville finna Nordostpassagen som Barents snuvades på och under sin träning inför detta på Svalbard kartlade han och hans expeditionsmedlemmar stora delar av detta ingenmansland, Terra Nullius.
Ingenjör Andrées andra försök
Den 11 juli 1897 lyfte den vätgasfyllda ballongen Örnen från Danskön. Ombord fanns överingenjör Salomon August Andrée, studenten och fotografen Nils Strindberg och civilingenjör Knut Fraenkel. Det stora målet var att flyga över Nordpolen, men expeditionens syfte var också att göra mätningar på lufttryck, solstrålning, temperatur och vindhastighet. Besättningen skulle även studera isarna och kartlägga området från luften.
Det hade tagit ett år av förberedelser. Andrée hade låtit tillverka en enorm ballong av sidentyg drygt 20 meter i diameter, speciellt anpassad för polarfärden - Örnen. Ballongen skulle fyllas med vätgas och Andrée hade själv utvecklat en metod med släplinor och segel som styranordningar. En storvulen idé helt i tidens nationalistiska anda, bland svenskarna som ännu inte nått några framgångar i jakten på Nordpolen. Kung Oskar II, Alfred Nobel och friherre Oscar Dickson var största bidragsgivare. Förväntningarna var stora.
Redan innan start fanns ett flertal illavarslande tecken som den överoptimistiska expeditionsledaren vägrade inse. Ballongen levererades direkt från tillverkaren i Paris till Svalbard, utan att ha testats. När man gjorde mätningar stod det klart att den läckte betydligt mer gas än förväntat. Det fanns också vissa tecken på att tekniken med styrlinor inte var särskilt effektiv. Så var det dags för avfärd. Ballonghangarens översta del togs bort. Andrée, Fraenkel och Strindberg klev in i gondolen. Innan start dikterade Andrée ett telegram till kung Oscar samt ett till Aftonbladet. De sista av repen som höll ballongen på marken höggs av, och den steg sakta. Men redan de första minuterna förvandlades Örnen från storslagen ballong till en knappt manövrerbar farkost. Ute över vattnet drog släplinornas tyngd ner ballongen så lågt att korgen doppade i vattenytan. Femhundra kilo släplinor lossnade från sina skruvfästen och föll i havet.
De tre upptäcktsresande slängde ut sin ballast bestående av över 200 kilo sand för att få ur vattnet som trängt in. Lasten blev alltför lätt och Örnen steg raskt mycket högre än vad som var planerat. Det lägre lufttrycket gjorde att vätgasen förlorades snabbare än beräknat och nu var Örnen och de tre polarhjältarna helt utlämnade till vindarna.
Färden var slut efter drygt 2 dygn och i Andrées funna dagböcker kan man läsa att ingen av resenärerna fick någon sömn under tiden. Landningen på packisen gick bra utan skador på folk eller utrustning. Men eftersom det var en expedition, skulle den dokumenteras! Strindberg tog många, i dag välkända bilder. Andrée och Fraenkel antecknade noga expeditionens upplevelser och geografiska position. Strindberg skrev också en personlig dagbok med reflektioner och meddelanden till sin fästmö. Efter en veckas läger vid nedslagsplatsen började en svår vandring över isen. Männens klädsel bestod av yllerockar, byxor och regnställ och passade inte alls för Arktis fuktiga sommarväder. Stora delar av provianten hade slängts överbord för att kunna lyfta. Innan de nådde bebodda trakter kom den skoningslösa arktiska vintern med stormsteg. Männen slog läger.
Den andra oktober skrev Andrée de sista logiskt sammanhängande orden i sin dagbok: "Ingen har förlorat modet". Strindberg dör först, kort därefter Fraenkel och sedan Andrée. Den troligaste dödsorsaken anses vara kombinationen av köld, trötthet, uttorkning och dåligt tillagad mat. I 33 år spekulerade man kring vad som hade hänt expeditionen. När säljägarfartyget Bratvaag 1930 hittade lägret skapade upptäckten sensation.