Reseberättelse

av Magnus Elander  

Vi stäv ar norrut, på jakt efter den »eviga« packisen. Men nuförtiden är det inte  självklart att Östgrönland alltid ligger blockerat av ett brett, svårforcerat isbälte. Klimatförändringarna har definitivt gjort isbrytarkaptenens jobb lättare, och kanske lite mindre heroiskt.  

I strålande sol och helt öppet hav utanför ön Traill börjar vi ge upp hoppet om att få se Arktis frusna varumärke runt fören. Då ropar någon på bryggan högljutt och pekar österut. Längs horisonten syns ett ljust streck som mycket väl skulle kunna vara den efterlängtade isen. Nittio graders kursändring och full fart framåt.  

Efter en timme tuffar vi äntligen fram i utkanten av ett glest isfält. Det utmanar inte på något sätt kaptenen, men tillfredställer definitivt oss passagerare. Nu kikarspanar alla intensivt. Detta är vår bästa chans hittills att se ismåsar, klappmytssälar, valar och annat som hör isranden till. Det dröjer inte länge förrän ryktet går att någon tror sig ha sett en isbjörn. Havsdyningen möblerar hela tiden om bland isflaken  och gör det svårt att fixera just det ställe där björnen skulle ha setts. Isen tätnar snabbt och med bara ett par knops fart banar vi oss väg genom islabyrinten.  – Där borta är något gulvitt, ropar någon. Var då?, frågar vi andra.

Då kommer kaptenen ut på bryggvingen och pekar med hela handen. Tre isbjörnar! En hona med två ungar. Isflaket de står på ser ut som ett slagfält. Alldeles  rödfärgat av blod. Björnhonan har för någon timme sedan överraskat en ung  klappmyts. Måltiden har pågått ett tag när vi närmar oss björnfamiljens matbord. Alla nallarna är blodiga i ansiktet och ungarna ser proppmätta ut. Honan sliter  ensam lite i skelettresterna, men efter en stund backar hon ner i det nollgradiga vattnet. Hon ser ut att säga något till ungarna och börjar sedan långsamt simma bort. Då tar den första ungen ett språng ut i vattnet och landar med ett präktigt magplask. Strax hoppar syskonet efter och alla simmar bort i samlad trupp.  

Det har varit absolut knäpptyst på däck i minst en timme, men nu bryter jublet lös. Vilken upplevelse! Eftertänksamt börjar nu diskussionen om var sälarna ska ömsa päls om packisen smälter bort för alltid. Och var ska då isbjörnen ha sina jaktmarker? På det finns inget självklart svar, men frågan ger onekligen björnupplevelsen en djupare innebörd.