AFRIKA / TANZANIA / RUAHA - STORT, VILT OCH VACKERT Maran med markattan
av Staffan Ulfstrand
En dag i augusti 1971 kom jag för första gången till Ruaha, som idag är en av Afrikas största och finaste nationalparker. Min tanzaniske medarbetare Moses Bamatu och jag hade tagit en semesterdag från ett projekt som vi arbetade med ett stycke norr om Ruaha.
Första utmaningen var att köra ut Land Rovern på en sorts flotte som såg ut som en katamaran. Skulle pårvidden passa vår bil? Det gjorde den, och utan malörer vinschades vi över floden. Den enda camp som fanns på den tiden bestod av ett halmtak över ett bord plus några trasiga tältstolar och en vedspis som skulle ha platsat på vilket tekniskt museum som helst. Vi satte upp våra tält, donade med utrustningen och gjorde upp eld.
Som vi satt där och pratade i eftermiddagssolen, såg vi plötsligt ett par gröna markattor mycket nära tälten. Fyllda av onda aningar rusade vi dit och schasade vilt. I väg och upp i akaciorna flydde alla markattorna. En av dem kom farande ut ur mitt tält, som jag slarvigt nog glömt stänga, och i handen höll den – min anteckningsbok! Upp i ett av träden for markattan, med boken i högsta hugg.
Gissa om jag höll andan, för i boken fanns alla data jag hade samlat under det inventeringsarbete som var mitt uppdrag och orsaken till min vistelse i Tanzania. Vad tänkte ap-hmhm göra med min ovärderliga bok? Där satt den och vände och vred på den, verkade studera innehållet som värsta passpolis. Men tydligen var mina papper i ordning, för efter en minut – som kändes som ett år – kom boken singlande ner från trädet, oskadd och hel. Idag finns det en bekväm lodge i Ruaha och parken har hittills undgått den trängsel och massturism som man kan känna av i vissa andra nationalparker. Under mitt senaste besök (sommaren 2007) åkte vi en sen eftermiddag upp på en hög kulle med endast glesa träd på toppen. Utsikten var milsvid åt alla håll – och inte ett tecken på mänsklig närvaro syntes: ingen rök, inte blänket från en bilruta, inte ett buller från ett flygplan ... Bara en flock kudu som nyfiket betraktade oss och en gycklarörn som ljudlöst passerade över oss på väg till sitt bo nere i floddalen. Närmare paradiset än så kommer man inte här på jorden.